✩ StillaNatt.cc ✩

Rasism och det sociala

StillaNatt.cc ⁕ 11 april 2025

Rasism är någonting fult sägs det. Du får inte vara rasist för då är du ond. Sedan är frågan hur rasism definieras, det kan tolkas som hat mot andra folkslag och grupper eller endast vara en betoning på sitt eget folk och en vilja att bevara det. Det spelar dock ingen roll då båda dessa ting idag anses fula; speciellt för oss vita.

Hela debatten ter sig absurd och överblåst. Jag hatar inte andra folkslag samtidigt som jag gillar och föredrar vita människor då jag själv är vit och känner mig trygg och säker runt mitt eget folk. Vill jag bo med endast svarta människor hade jag flyttat till Somalia, ville jag bo med endast japaner hade jag flyttat till Japan. Men nej, jag vill bo med vita då jag vet hur de fungerar och tänker då jag själv är vit. Denna förståelse ser jag som vital för att bygga meningsfulla relationer och det ger mig därmed större samhörighet med mitt eget folk.

Då jag pratar med araber, afrikaner, latinamerikaner eller asiater kan jag hålla med dem om saker de säger. Jag kan inse att vi tänker lika om politik och sociala relationer mellan män och kvinnor, vi kan tänka lika om korrupt politik, vi kan gilla fotboll tillsammans med mera. Samtidigt, om vi skall gå lite djupare, märker jag att där finns skillnader oss emellan som inte går att överbrygga.

Araben tycks ha ett hett temperament. Inte alla, men tillräckligt många för att jag ska känna att de inte passar mig. Afrikanen tycks mer kåt, inte alla men tillräckligt många, för att jag skall finna att det hela ter sig en aning meningslöst att hela tiden prata om sex. Japaner tycks för mig ha en absurd känsla för heder där de av ren skam kan begå självmord om de gjort något socialt fel, det är mig främmande. Kurder kan mörda sina egna familjemedlemmar för att de gjort något skamligt enligt familjen, även detta är mig främmande.

Allt sådant här ser jag som yttre uttryck för hur människorna är på insidan. Araben är hetlevrad för det är sådan han är. Afrikanen är kåt för det är sådan han är. Jag trivs inte helt i arabens sällskap och känner mig inte riktigt hemma där medan araben finner sig i att vara med andra araber då de är som han själv.

Jag föredrar att umgås med svenskar även om jag till viss del är lite främmande för svenskar då jag endast är halvt svensk själv. Vi har dock alla växt upp med samma bakgrund, gillar i princip samma saker, har sett samma filmer, lyssnat på samma musik, växt upp i samma något stela och kalla sociala miljö och så vidare. Svensken ter sig lugn i mina ögon, det passar mig då jag själv är lugn. Svensken tycks smart på sitt sätt och dum på andra sätt. Smart när det gäller arbete, dum när det gäller att vara alldeles för godtrogen och naiv gentemot andra människor. Men jag känner igen mig i allt detta, både det positiva och negativa. Jag känner igen mig i svenskens speciella osäkerhet, i svenskens arrogans. Allt sådant kan jag förstå på ett djupare plan än varför japanen begår självmord och araben hetsar om allt möjligt vilket för mig blir något obegripligt.

Samma närhet och förståelse kan inte riktigt uppnås med andra folkslag. Jag och en afrikan kanske båda gillar fotboll och lite inställsamt kan jag prata om det för att bygga någon typ utav kontakt men skall vi gå djupare, in på känsloliv och hur vi ser på världen och andra människor och relationer, hur vi är osäkra och vad vi verkligen känner och tänker, öppnar sig till slut en avgrund där riktig förståelse blir svår. Vår humor skiljer sig åt, vad afrikanen tycker är roligt kan jag titta på och tänka att det här var inte roligt överhuvudutaget. Vi skiljer oss inte endast till utseendet utan även i det inre. Vi blöder alla rött och vill alla ha kärlek, sex, mat och vatten men det räcker inte. Någonstans på vägen till kärlek och relationer och allt annat är vi olika vilket i det stora sedan yttrar sig i olika kulturer där många element kan vara lika men skillnaderna ändå blir påtagliga.

Är sedan asiaten, afrikanen eller araben som beter sig som en svensk verkligen sann mot sig själv? Är svensken som efterapar ett annat folkslag, en annan kultur, sann mot sig själv? Jag tvivlar på det. Det finns ett mått av falskhet i detta vilket inte leder till något gott för individen i långa loppet; det är helt enkelt bäst att vara sig själv bland sitt eget folk.

Därmed ser jag en ondska i den förda politiken med massinvandring till Sverige och övriga Västländer. Där finns lögner om att “vi gillar olika” och att “alla är lika värda” och att det är rasism att inte vilja ha in andra folkslag i sitt eget land. I grund och botten är det lögn. Ge andra kulturer en chans, se dem med öppna ögon, prata med folk öppet och ärligt och insikten kommer snabbt att “nej vi är olika”.

Att umgås med svenskar efter att ha spenderat tid med utlänningar blir en lättnad då det går att tala mer fritt. Vill jag snacka skit om araber gör jag det med en svensk och vi kanske tycker lika, snackar jag skit om araber med en arab tar han det antagligen inte lika väl. Samma sak fast tvärtom för araben. Det vilar en falskhet över varje konversation som inte är öppen och ärlig samtidigt som det är öppenhet och ärlighet som leder till meningsfulla relationer och för folk närmare varandra.

En viss galenskap ligger sedan i att frivilligt flytta till ett annat land, en annan kultur och ett annat folk. Förväntningen är att passa in men det kommer aldrig riktigt ske, utanförskapet kommer bestå då olikheten är där från början, i det inre likaväl som i det yttre. Skall jag någonsin känna mig hemma om jag bosätter mig i Kina och är omgärdad av kineser? Jag tvivlar på det.

Om jag som svensk känner att jag passar bäst med svenskar antar jag att asiaten tycker sig passa bäst med andra asiater och afrikanen med afrikaner. Endast en afrikan kan verkligen förstå en afrikan. Jag finner det vara ondskefullt på ett politiskt och socialt plan att föra samman element som inte riktigt kan förstå varandra och låtsas som att allt är frid och fröjd. Där svensken chockas över hedersmord, chockas andra av att svenskar låter sina döttrar springa runt fritt och knulla vad de vill. Båda känner sig främmande inför varandra och hur social harmoni skall uppstå i detta ter sig omöjligt.

Men detta är politiken och statsapparatens förtjänst. Likt en parasit växer den år för år och tar mer och mer kontroll över våra liv. Feminismen, och numera motsvarande mansrörelser som lett till könskrig, har nästlat sig in i familjelivet och brutit upp familjer och förstört harmonin mellan könen som fanns där i början. Massinvandringen har brutit upp folket och blandat hinduer, muslimer och kristna i en enda stor sörja där ingen känner samhörighet med varandra.

Låt alla folkslag vara på sin egen plats. Afrikaner, och alla dess olika folkgrupper, kan ha varsin egen plats i Afrika, svenskar kan vara i Sverige, turkar i Turkiet, latinamerikaner i Sydamerika och så vidare. Låt alla känna harmonin i att vara bland sitt eget folk och sin egen kultur där alla förstår och känner sig hemma med varandra. Jag vill ändå inte bo i Afrika då det är för varmt för mig och min kropp inte är anpassad för ett sådant klimat. Som halvsvensk kanske jag sedan aldrig heller passar helt in bland svenskar men det blir mitt problem.

Jag föredrar svenskar. Jag hatar inte andra. Jag ser endast att vi är olika och att en faktor för att nå största möjliga lycka åt största möjliga antal handlar om att låta folk bo med sina egna; där de känner sig hemma och kan bli förstådda på riktigt. Det är lika viktigt som mat, vatten och sömn.

◄ Index